Blogg

Dameraus

Har lagt upp lite intressanta saker om Dameraus historia. Fick ett brev av min farmor sin hon fått i sin tur, som ursprungligen kommer från en Hermann i Tyskland som ägnat flera år åt släktforskning. Det första namnet går tillbaka till 1600-talet och släkten kommer ursprungligen från Samland, Prusernas gamla område.

Kiel den 24 febr. 1984

Käre Henrik, kära Siwa! (Henrik är barn till Otto Damerau som kom till Sverige 1918)

Jag har fått Ert brev med data om de svenska Dameraus. Men jag skulle dock först vilja ge Er en inblick i vår familjs härkomst, varvid jag måste påpeka, att jag bara har följt vår direkta Damerau-linje, Det skulle ha varit alltför besvärligt och tidsödande att följa de övriga linjerna för syskon och ingifta.

Våra förfäders hembygd ligger i det område, som idag förvaltas av Sovjetunionen, delen kallas Samland. Och här har våra förfäder levt i århundrade och fram till 1600-talet som storgodsägare.

Ägandet av dessa gods och andra data från offentliggörande av historiker i de tidigare århundradena har fört mig fram till att våra förfäder tillhörde det senare Väst- och Ostpreussens urinvånare, ”den Prussen”, en baltisk folkstam.

Våra förfäder besatt sina ägor enligt ”köllmisch” rätt, dvs. manliga och kvinnliga arvingar var arvsberättigade, i motsats till ”prussisch” rätt, där endast manliga ärvde.

Våra förfäders egendom var emellertid så stor att efter uppdelning bland arvsberättigade över generationer hade vår stamfader Christoph Damerau, född mellan 1630 och 1650, död 18/9 1704, ännu en egendom, som i det topografiska ostpreussen omkring 1800, fortfarande blev dokumenterat som gods med 3 utgårdar.

Ernst Walter Damerau, en avlägsen släkting till oss, har bedrivit vår släktforskning mellan 1920-30 som Jura-student, och har fastställst, att Dameraus i alla generationer hade många barn som var arvsberättigade. Sedan gör dis på 1700-talet en stark social förbättring märkbar.

Barnbarnet till den ovan nämnde Christoph Damerau, Andreas D. Kan med sitt arv bara köpa en liten egendom och har lärt sig smidesverk. Han är den förste hantverkaren på vår släktlinje. Förmodligen på grund av sin fina härkomst kan han i grannorten gifta sig med smidesmästarens dotter. På den tiden ägde hantverkarmästarna oftast också stora landområden som de ärvde med sin fru.

Våra närmast stamfäder, de kallas i skattelistor och kyrkböcker för ”köllmiska” godsägare (mindre godsägare, oftast av gammal preussisk härstamning). Den siste är vår ur-ur farfar Gottfried Ernst Damerau, född 1776, död 27/10 1851.

Vår urfarfar Friedrich Otto Alexander Damerau, född 16/12 1831, död före 1883, var den siste lantbrukaren på vår linje, Han var sysselsatt som kamrer, godsinspektör på ett gods i Ponarth, där han också dog. (Från Ponarth finns det inga urkunder. De har förstörts under kriget.)

Hans söner, vår farfars generation, och hans döttrar, är de första Damerau som lämnat hembygden. Och endast på grund av att de har velat förbättra sina existensmöjligheter. Den äldste sonen Karl for till Berlin, där han senare blev tjänsteman, jag känner inte till mer om honom. Han skall ha haft en dotter, som blev läroverkslärare, men hon har inte heller någon kontakt med familjen. Er farfar Friedrich Otto Benjamin Damerau, Född 22/11 1865 i Ponarth, död 6/5 1941, och min farfar, Herman Otto Karl Damerau, född 29/3 1863 i Ponarth, död 10/1 1930, liksom de båda systrarna Minna och Anna med sina familjer, for till Kiel, där de stannade och dog.

Som ett av de äldsta barnbarnen erinrar jag mig ännu mycket bra familjesammankomsterna. De hade alla stor hemlängtan, och de mesta samtalsämnena var om hembygden och familjen. Om sin far talade de alltid med stor högaktning. De berättade om en förfader, som inte utan egen förskyllan hade förlorat sin egendom. En annan skulle ha haft 4 fruar, som han överlevde, och alla 4 fruarna var systrar. Om en faster, som var gift med en indisk maharadja, berättas, att hon var på Europa-besök, med brokigt följe, och besökt familjen. Våra farfädrar var små pojkar, de måste fara med sin faster i droska till Köningsberg, blev uppklädda i nytt från topp till tå och undfängnade av faster.

Alla dessa berättelser hade redan då väckt en önskan i mig, att en gång börja med efterforskningar. Mina utlandsår, sedan kriget 1939-45, de fruktansvärda efterkrigsåren med uppbyggnad av en ny existens, sedan yrket, som höll mig sysselsatt från morgon till kväll, har förhindrat detta. Först blev jag ”rentier” (en som lever på sina räntor) och egentligen tänkte att förlusten av östområdena skulle förhindra en forskning, gav mig vår kusin Manfred Damerau, sonen till Er fars yngre bror Herman D. Impulsen till denna forskning. Sedan 5 år tillbaka är jag sysselsatt med detta. Släkthistorien är samtidigt landshistoria, för mig högst intressant. Våra förfäder har under den tyska riddarordens herravälde över ostpreussen väl haft sin största betydelse, och från 1200-1500-talet medverkat i landets historia.

År 1436 har de som hittills brutit sina ”prussiska”, ej ärvda, namn, antagit namnet Damerau, ”von der Dameraw” kallade de sig. Det var ingen adel, ”prussarna” kände ej till någon adel, bara landets mest ansedda personer, och inte heller ej den tyska riddarorden. Beteckning ”von der” hänvisar till härkomsten, på omgivnningen. Detta ”von der” la de helt enkelt av och kallade sig Damerau. Samma år 1436 blir Thomas von der Dameraw kallad som representant för Tapiauer-riddarskapet vid underteckandet av fredsfördaget med polen i Brest.

Ordet Dameraw (enligt dåvarande skrivsätt skrevs det talade ”u” med ”w”) är ett slaviskt ord. Det fördes över av den tyska riddarorden som länsord till öster. Det polska ordet Damerau är Dambrowski eller Dombrowski, det har liksom Damerau också blivet ett släktnamn i Polen. (Det finns ännu en släkt, om i västtyskland eller DDR vet jag inte, som kallar sig ”von der Damerau-Dambrowski”, Ernst Walter Damerau nämner en general vid detta namn i Dresden. Den betecknar sig som adlig. Vad jag känner till, är dock adeln även här inte klart igenkännlig och påvisbar.

Före Damerau blev släktnamn, betecknade det en ljus skog i motsats till urskog, en skog som var gångbar, en skog som man inte först måste slå sig igenom. Våra förfäder har säkert levt i en sådan skog, som sedan gav dem sitt namn. Förklaringen härtill och tidpunkten för namngivingen skulle bli så omfångsrik , att jag kommer att tala om detta vid ert besök.

Före den tyska orden på 1200-talet gav sig som uppgift att föra över ”prusserna”, som fortfarande omhuldade sina naturgudar, till kristendomen, delvis på grund av en begäran från polska hertigar, som också gärna ville ha ”prussarna” och deras område med tillgång till havet, levde våra förfäder med sina familjer och underlydande grupper som kungar i sitt område (bykungar kallade de av den tyska orden). De hade inga herrar över sig.

Alltsedan denna tid finns det ett anspråk från polska Ost- och Västpreussen, det är bara att ingen kan skaffa fram lagliga bevis. Då de slutna avtalen mellan den tyska riddarorden och polske hertig Konrad har gått förlorade. Faktum är, att delar av Ostpreussen stod under en längre tidsperiod under polsk överhöghet. (Jag nämner det bara, eftersom orsakerna faller tillbaka till denna tid. Det får aldrig föras krig om dessa områden) Dock mera muntligt om detta.

.(personliga hälsningar borttagna)
.

Hjärtliga hälsningar

Edith och Herman

©2017 - Henrik Damerau